Iberiska halvöns förhistoria

Spaniens historia
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Svebiska riket
Visigotiska riket
Kungariket Asturien
al-Andalus
Reconquistan
Kungariket Spanien
Imperiet
Kolonisering av Amerika
Expansionstiden
Upplysningstiden
Republik
Reaktion och revolution
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francospanien
Moderna Spanien
Återgången till demokrati
Moderna Spanien
Katalansk kris (2017–18)
Ämnen
Ekonomisk historia
Militärhistoria

Iberiska halvöns förhistoria börjar med ankomsten av de första hominiderna för 1,3 miljoner år sedan och slutar med de puniska krigen, då territoriet träder in i den skrivna historien. Tidigare menade forskar att iberiska halvön var Neandertalarnas sista fäste i Europa men dateringarna var felaktiga på grund föroreningar. På iberiska halvön finns några av de mest imponerande paleolitiska konstverken i form av grottmålningar som är världsberömda tillsammans med målningarna i södra Frankrike. Iberiska halvön var en plats viktig för de tidigaste metallkulturerna i Västeuropa och slutligen blev den Roms eftersträvade kolonin tack vare itt strategiska läge och sina många rika mineralförekomster.

Paleolitikum

Med människans utveckling menas vidareutvecklingen av den mänskliga arten. Sedan Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859, har det formulerats flera hypoteser. Evolutionen har inte följt en rak linje, utan det har funnits variationer med olika arter på olika kontinenter. Historien för den mänsklig närvaron på Iberiska halvön går tillbaka över 1 miljon år, efter upptäckten av en av människans tidigaste förfäder vid Gran Dolina i Atapuerca vilken har kallats Homo antecessor. Senare utvecklades Neanderthalaren. De första resterna hittades på Gibraltar. För 40 000 år sedan uppträdde de tidigaste varelserna av Homo sapiens på Iberiska halvön

Lägre paleolitikum

Lägre paleolitikum börjar i Iberiska halvön med den första mänskliga bosättningen för cirka 1,3 miljoner år sedan, och slutar konventionellt för 128 000 år sedan.^[1] Den kan studeras främst från i de mänskliga fossil och stenverktyg som hittats på olika arkeologiska fyndplatser. Den mest betydande platsen är Atapuerca. Platsen har gett många fossil av djur och rester av den tidiga människoarten Homo antecessor. En del fossil visar tecken på att man manipulerat benen med stenverktyg för att komma åt märgen. Detta är de äldsta bevisen för kannibalism i släktet Homo.

I Sima de los Huesos har arkeologer hittat fossil av Homo heidelbergensis, daterade till för cirka 430 000 år sedan. Fynden härstammar från cirka 30 individer och de saknar tecken på bosättning och verkar inte vara resltatet av en katastrofal händelse. De antas vara det första beviset på begravningar.  DNA-analyser från dessa fossil tyder också på en process av kontinuerlig hybridisering mellan olika Homo-arter under hela denna period, fram till artbildningen av Homo neanderthalensis.^[2]

Mellanpaleolitikum

Mellanpaleolitikum (cirka 128 000 – 40 000) domineras av en långvarig ockupation av Iberiska halvön av Homo neanderthalensis eller, mer populärt, neandertalare, som hade en tyngre kropp, högre lungvolym och en större hjärna än Homo sapiens. Gorhams grotta (Gibraltar) innehåller neandertalarnas ristningar, vilket tyder på att de hade högre symbolisk tankeförmåga än vad man tidigare antagit. Denna period, liksom den föregående, studeras huvudsakligen från fossiler och stenverktyg, som utvecklas till Mode 3 eller Mousterian. Det finns ingen utökad användning av ben eller horn för verktygstillverkning, och mycket få bevis för användning av trå finns kvar på grund av bevarandeförhållande.

Till skillnad från lägre paleolitikum, då bosättningarna vanligtvis skedde på oskyddade platser i terrängen och grottor mest användes för omständigheter begravning, verktygstillverkning och slakt, användes grottor under mellersta palelitikum alltmer för bosättning. Châtelperroniankulturen, som främst är företrädd i södra Frankrike utvecklades under den tidsperiod då Homo neanderthalensis och Homo sapiens samexisterade i Europa, och kulturen tillskrevs till en början Sapiens, men upptäckten av ett helt skelett av Neandethalensis förändrade saken och kulturen tillskrivs nu Homo neanderthalensis.  Vissa förhistoriker kallar den senmoustérien. Kulturen är omdiskuterad som en övergångsindustri. Kronologiskt sett tillhör den mellanpaleolitikum men den visar också egenskaper hos senpaleolitiska kulturer.^[3]

Senpaleolitikum

Senpaleolitikum (ca 40 000 - 11,500 år sedan) börjar med den aurignacienkulturen, som vars äldre spår främst har dokumenterats i norra Iberiska halvön ( Asturien, Kantabrien, Baskien och Katalonien) är en kultur av Homo sapiens. Kulturen breder senare ut sig över hela den iberiska halvön. Den efterföljande kulturen benämns Gravettian. I Kantabrien är de flesta gravettianska lämningar blandade med teknik av aurignacientyp, så den anses vara en inkommande ny kultur, De första tecknen på modern mänsklig kolonisering av den inre och västra delen av halvön är gravettiankultur.

Då den senaste istidens nådde sitt maximum isolerades Västeuropa och då utvecklades den Solutréenkulturen. De äldsta boplatserna har hittats i Les Mallaetes (Valencia), med C-14 datering på 20 890 f.Kr. I norra delen av Iberiska halvön finns det två skilda tendenser i Asturien och det Vasco-Kantabriska området. Viktiga platser är med spår av kulturen är Altamira och Santimamiñe. Nästa fas i utvecklingen var Magdalénienkulturen, även om det gravettianska inflytandet från området vid Medelhavet fortfarande kan spåras. Även I Portugal har det gjorts vissa fynd norr om Lissabon, Casa da Moura, Lapa do Suão.

.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia, Prehistoria en la Península Ibérica, 26 januari 2009.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Prehistoric Iberia, 26 januari 2009.

Noter