Autokorrelation

Överst: sinus med brus; nederst: autokorrelation

Autokorrelationen för en stokastisk process beskriver korrelationen mellan processens olika tidpunkter.

Definition

För en tidskontinuerlig stokastisk process X {\displaystyle X} definieras autokorrelationsfunktionen r X {\displaystyle r_{X}} som:

r X ( t 1 , t 2 ) = E [ X ( t 1 ) X ( t 2 ) ] {\displaystyle r_{X}(t_{1},t_{2})=E[X(t_{1})X(t_{2})]\,}

För en tidsdiskret stokastisk process X {\displaystyle X} definieras autokorrelationsfunktionen r X {\displaystyle r_{X}} som:

r X ( n 1 , n 2 ) = E [ X ( n 1 ) X ( n 2 ) ] {\displaystyle r_{X}(n_{1},n_{2})=E[X(n_{1})X(n_{2})]\,}

Om den stokastiska processen X {\displaystyle X} är svagt stationär beror autokorrelationen endast på skillnaden mellan t 1 {\displaystyle t_{1}} och t 2 {\displaystyle t_{2}} eller n 1 {\displaystyle n_{1}} och n 2 {\displaystyle n_{2}} , och då skrivs autokorrelationsfunktionen som:

r X ( τ ) = E [ X ( t ) X ( t + τ ) ] {\displaystyle r_{X}(\tau )=E[X(t)X(t+\tau )]} respektive r X ( k ) = E [ X ( n ) X ( n + k ) ] {\displaystyle r_{X}(k)=E[X(n)X(n+k)]}

Om autokorrelationen är noll för alla τ 0 {\displaystyle \tau \neq 0} eller k 0 {\displaystyle k\neq 0} kallas X {\displaystyle X} för en vit process. Fourier-transformen av autokorrelationsfunktionen kallas för effektspektrum.

Estimering

Givet en serie mätdata x n ,   n [ 0 , N 1 ] {\displaystyle x_{n},\ n\in [0,N-1]} genererad av en svagt stationär stokastisk process X {\displaystyle X} kan autokorrelationen estimeras på två sätt:

  1. icke väntevärdesriktigt: r ^ X ( k ) = { 1 N n = 0 N k x ( n ) x ( n + k ) k 0 r ^ X ( k ) k < 0 {\displaystyle {\hat {r}}_{X}(k)={\begin{cases}{\frac {1}{N}}\sum _{n=0}^{N-k}x(n)x(n+k)&k\geq 0\\{\hat {r}}_{X}(-k)&k<0\end{cases}}}
  2. väntevärdesriktigt: r ^ X ( k ) = { 1 N k n = 0 N k x ( n ) x ( n + k ) k 0 r ^ X ( k ) k < 0 {\displaystyle {\hat {r}}_{X}(k)={\begin{cases}{\frac {1}{N-k}}\sum _{n=0}^{N-k}x(n)x(n+k)&k\geq 0\\{\hat {r}}_{X}(-k)&k<0\end{cases}}}

I många sammanhang, till exempel för lösning av Yule–Walker-ekvationerna, föredras den icke väntevärdesriktiga varianten. Den väntevärdesriktiga kan då k {\displaystyle k} närmar sig N {\displaystyle N} anta orimligt stora värden.